Konstnären Axel Sjöberg

”Ingen har tolkat havsbandets natur så vresigt storslaget som Axel Sjöberg”. Så skriver konstnären Roland Svensson i förordet till boken ”Bland kobbar och skär” från 1958. 

ingen kunde väl tro att den gosse som under enkla förhållanden 1866 föddes på Skeppsholmen i Stockholm 65 år senare skulle bli invald i Kungliga Akademin för de fria konsterna! Men så blev det, även om vägen dit var både lång och krokig. Axel Sjöbergs pappa arbetade vid marinens verkstäder på Skeppsholmen, där familjen även hade sin bostad. Mamman kom från Vira bruk i Roslagen, vilket senare kom att ge sonen en första glimt av skärgårdsnaturen. Pappan dör då Axel bara är 14 år och familjen tvingas lämna bostaden på Skeppsholmen. Axel får tidigt bidra till familjens försörjning genom att ta arbete på Generalstabens litografiska anstalt där han lärs upp till litograf.

Det dröjer inte länge innan Axel Sjöberg börjar illustrera tidningar och böcker, bland annat i en tidig översättning av Tolstojs ”Krig och fred”. Och uppenbarligen hade han genom arbetet som illustratör fått mersmak på en mer konstnärlig yrkesbana än den som Generalstaben kunde erbjuda. 1885 påbörjar Axel Sjöberg utbildningen på Konstakademin där han bland annat blev god vän med Pelle Molin, författaren till ”Ådalens poesi”, som väcker hans nyfikenhet på fjällvärlden. 1896 kommer Axel Sjöberg för första gången ut till Stockholms skärgård. Han fångas omedelbart av livet och naturen i havsbandet, besöker Sandhamn och Långviksskär, där han efter tio år som hyresgäst köper ett eget hus, alltså samma hus som nu ägs av Skärgårdsstiftelsen. Han blir då också granne med Bruno Lilje fors som hade köpt Bulleröarkipela-gen alldeles intill. Bara fyra år senare tvingas han emellertid av ekonomiska skäl att sälja huset på Långviksskär. Men han får behålla jakt- och fiskerätten och bygger senare även en ateljé åt sig själv för att i text, måleri och fotografi skildra liv och kiv på Långviksskär.

Men lika fascinerad som Axel Sjöberg är av skärgården blir han också av det monumentala landskapet i fjällvärlden, dit han ofta gör långa resor. På uppdrag av gruvdisponenten och Kirunas grundare Hjalmar Lundbohm målar han en väldig tavla, ”Kirunavaara”, som än idag hänger i stadshuset. Sitt stora genombrott som konstnär får Axel Sjöberg först 1917 då han ställer ut i Köpenhamn. Livet vänder ordentligt, han säljer bra och får ekonomisk trygg-het efter många motiga år, köper en tomt på Sandhamn och bygger ett eget hus dit han flyttar ateljén på Långviksskär. Bland köparna finns bland andra Prins Eugen, Anders Zorn och Ernst Thiel.

– Det intressanta med Axel Sjöberg är att han hamnade mellan två generationer konstnärer, säger konstkritikern och förre chefen för Moderna Museet och Nationalmuseum, Olle Granath. Han var för ung för Anders, Bruno och Calle, och för gammal för Matisseelever som Grünewald, Hjertén och Dardel.

Olle Granath  har också varit medlem i juryn som utser Axel Sjöberg stipendiaterna och står bakom minnesutställningen med verk av Axel Sjöberg, Skärgårdsliv, på Sven- Harrys konstmuseum under slutet av 2016 och början av 2017. Såhär säger han om Axel Sjöbergs konstnärsskap:

– Det är ett levande, spännande och spirituellt material, närmast dokumentärt, som det varit mycket roligt att arbeta med, säger han. Många av akvarellerna har legat mörkt och är otroligt fräscha i färgen, trots sin ålder. De är en fröjd att se. Olle Granath konstaterar att Axel Sjöberg var en öppen och intresserad konstnär som gärna reste runt och besökte utställningar ute i Europa. Han verkade i en brytningstid, men såg sig aldrig hotad utan var ständigt nyfiken på den tidens strömningar, av expressionister som Gauguin, Munch och van Gogh, tog dem till sig och lät dem skymta förbi i sin egen produktion.
– Han var en passionerad konstnär och målare som aldrig slog sig till ro, summerar Olle Granath.

Men 1950 var det slut. Den 5 oktober avlider Axel Sjöberg i Stockholm. Kvar finns hans bilder som, med konstnären Roland Svenssons ord, ”… är konstverk burna av djup inlevelse och utförda i lysande och mättade färger med redbar kraftfull teckning”.

Text Mats Wigardt