Att bevara och utveckla

Här beskrivs bakgrunden till den utveckling av Stockholms skärgård som ledde till det framsynta beslutet att bilda Skärgårdsstiftelsen 1959. Samt den utveckling som lett oss fram till dagens verksamheter i stiftelsen.

Okända marker för Stockholmaren

För Stockholmarna har skärgården genom århundradena varit en ganska okänd och anonym plats. Om man inte var engagerad i sjöfarten visste man inte särskilt mycket om detta vattenlandskap. Stadsbornas kontakter med skärgårdsborna inskränkte sig då till möten i Fiskarhamnen vid Slussen invid Stadsholmen (Gamla Stan), där skärkarlarna sålde sina produkter.

Under senmedeltiden handlade det främst om saltströmming men senare även om sumpad fisk, potatis, grönsaker, ägg och bär. Fiskarbönderna idkade byteshandel med Mälarbönderna: en tunna saltströmming mot två tunnor råg. Det var först mot slutet av 1800-talet som Stockholmarnas intresse för skärgården väcktes på allvar. Detta tack vare de nya ångbåtarna, som börjat trafikera öarna. Till detta medverkade också författare och konstnärer som August Strindberg och Bruno Liljefors genom sina fascinerande skildringar av natur och människor i denna för stadsborna säregna bygd.

Från 1900-talets början har Stockholmarna köpt allt mer mark i skärgården. Kring sekelskiftet handlade det om förmögna stadsbor som köpte hela öar och uppförde grosshandlarvillor. Senare kunde vanliga löntagare köpa en bit mark och bygga en sportstuga åt sig. Idag är det mest höginkomsttagare som köper sjötomter och bygger om mindre fritidshus till större. Jordbruksöarna har successivt omvandlats till fritidsöar.

Skärgården går kräftgång

Men redan på 1940-talet började man inom Stockholms stad köpa in mark i skärgården för friluftsändamål. Stadens politiker ansåg att det var motiverat att engagera sig i markaffärer utanför stadsgränsen för att underlätta huvudstadsbefolkningens möjligheter till rekreation i skärgården.

Staden hade också en social målsättning. Vanligt folk skulle få möjlighet att semestra i skärgården. Därför byggdes stugbyar där stockholmsfamiljer med de lägsta inkomsterna fick förtur till att hyra en sommarstuga någon eller några veckor till subventionerade hyror. Detta upphörde på 1980-talet då subventionering av det här slaget inte längre ansågs konkurrensneutralt.

Skärgårdsstiftelsen tillkom 1959 i en tid då Stockholms skärgård genomgått stora och avgörande förändringar. Mest påtaglig och hotfull var avfolkningen. Vid andra världskrigets slut fanns det ca 12 000 bofasta skärgårdsbor men bara två decennier senare hade denna befolkning halverats. Orsakerna till detta var uppenbara. 50-talsboomen i Sverige ledde till att tätorterna expanderade kraftigt. Detta gällde i synnerhet en stad som Stockholm. Mängder av nya arbetstillfällen tillkom genom nyetableringar av mekaniska verkstäder, snickerier, fabriker, handel och annan service.

Samtidigt försvann många jobb i skärgården inom de traditionella areella näringarna. Dessa kunde helt enkelt inte konkurrera med de allt rationellare jordbruken på fastlandet och nya effektivare fångstmetoder i fisket som krävde stora investeringar i trålare m m som de små kustfiskena inte mäktade med. Unga skärgårdsbor sökte därför i allt större utsträckning sin försörjning i storstaden. Följden blev att barnantalet sjönk och skolor stängdes. Butiker och annan service hotades och kommunikationerna försämrades.

Myndigheterna satsar

Länsstyrelsen genomförde en stor utredning, landstinget likaså och statsmakterna förmåddes för första gången avsätta regionala utvecklingsmedel till en glesbygd i ett storstadslän. Bland flera satsningar för att ge skärgården nytt liv kan Skärgårdsstiftelsen ses som en av de första. Vid det konstituerande sammanträdet 1959 stod tre av länets tyngsta aktörer som stiftare nämligen länsstyrelsen, landstinget och staden. Dessutom anslöt sig snart skärgårdskommunerna och senare samtliga kommuner i länet som aktiva medlemmar i stiftelsen.

Någon slump var detta minst av allt. Stiftelsens tillkomst vara noga genomtänkt och förberedd. I början av 1950-talet reviderades den gällande naturskyddslagstiftningen med en starkare betoning på friluftsliv och rekreation. Naturen skulle inte i första hand skyddas mot människan utan i stället vårdas för henne. Samtidigt infördes nya strandskyddsbestämmelser som innebar tillståndsplikt för att bygga inom strandområden som ansågs värdefulla för bad och båtliv.

I mitten av 1950-talet presenterade också länsstyrelsen en helt ny översiktsplanering av Stockholms skärgård. I planen diskuterades en indelning av skärgården i olika zoner med olika användningsmöjligheter. Det handlade om rena naturområden som ytterskärgårdar men också områden som krävde hävd som t ex ängs- och hagmarker. Men även fritidsområden som skulle vara öppna för envar som idkade frilufts- och båtliv. Bebyggelseområdena indelades i permanent- och sommarbosättning. De permanentboendes intressen skulle i första hand tillgodoses men inte så att de inkräktade på natur- och fritidsområdenas utnyttjande. Sommarbebyggelsen skulle inte få splittra sönder landskapet utan i större grad sammanföras i grupper efter en byggnadsplan. Förslaget genomfördes inte i sina detaljer men kom till stor del att bli normgivande för länsstyrelsens fortsatta arbete med skärgårdsfrågorna.

National Trust förebild

I den diskussion som följde på förslaget framfördes bland annat tankar som inspirerats av det sätt som National Trust verkade i England. Dessa gick ut på att en regional stiftelse borde bildas med uppgift att anskaffa medel för att förvärva värdefulla naturmarker för friluftslivet i skärgården. För att sedan i nära kontakt med myndigheter och andra lämpliga organisationer förvalta och bevara dessa både ur naturskyddssynpunkt och för länets och övriga landets invånares rekreationsbehov.

Det blev därför naturligt att länsstyrelsen tog initiativet till att utreda hur en sådan organisation skulle se ut och verka. Dåvarande landshövdingen tillsatte ett särskilt skärgårdsutskott med som Dagens Nyheter skrev “kända, skärgårdsälskande personer”. Här ingick både forskare, tjänstemän och kulturpersonligheter från fastlandet men även politiker från de på den tiden små skärgårdskommunerna och skärgårdsföretagare. Det senare visade sig vara viktigt för när utskottet lade fram sitt förslag till en skärgårdsstiftelse var man överens om att denna stiftelsen inte enbart skulle tillgodose fastlandsbornas behov av rekreation utan också skärgårdsbornas behov av arbetstillfällen. Detta var ett unikt synsätt. Tidigare hade offentligt ägd mark i skärgården såväl den statliga som stadens alltid skötts av stadsbor som under somrarna tjänstgjort på öarna. Därmed hade skärgården begåvats med en helt ny yrkeskategori – tillsynsmännen!

Tillsynsmännen gör entré

Skärgårdsstiftelsens tillsynsmän har verkligen blivit ett begrepp i skärgården. De rör sig året runt, utom när isen ligger, i sina båtar över i stort sett hela skärgårdsområdet och utövar tillsyn över de marker och vatten stiftelsen äger och förvaltar. De bevakar att naturreservatens och djurskyddsområdenas bestämmelser efterlevs. De bedriver flora- och faunavård inom ramen för projektet ”Levande skärgårdsnatur”. De sköter sophanteringen vid stiftelsens skärgårdsmajor (sopställ och torrdass) under den intensiva sommarsäsongen. De arbetar med naturvård och byggnadsunderhåll under höst och vår. Under vintern är de många gånger sysselsatta i skogen med det naturvårdsinriktade skogsbruk stiftelsen bedriver.

Tillsynsmännen är alltid beredda att ge en hjälpande hand åt besökare som hamnat i svårigheter. Åtskilliga gånger har de dragit fritidsbåtar av grund och bogserat dem till närmaste varv. Många är de sjuktransporter som med tillsynsmannabåtar gått från öarna i dimma eller mörker, när helikoptrarna inte kunnat landa, till väntande ambulanser på fastlandet. Kombinationen av personlig erfarenhet sedan barnsben av livet i skärgården och en målmedveten utbildning inom områden som natur- och miljökunskap, jakt- och fiskelagstiftning, brandskydd, sjöräddning, sjukvård mm innebär att stiftelsen i tillsynsmännen har en yrkeskår med en unik kompetens för sina uppgifter. Det är allmänt omvittnat att tillsynsmännens närvaro innebär en trygghet året runt för såväl bofasta som besökare i skärgården.

Man kan under Skärgårdsstiftelsens hittillsvarande tillvaro ganska tydligt urskilja två skeden eller faser. En första som sträcker sig från början av 60-talet till mitten av 80-talet och som är av utpräglad nybyggarkaraktär. Och därefter ett andra skede från mitten av 80-talet och framåt skulle kunna kallas konsoliderings- och samordningsfasen.

Uppbyggnad

Det som utmärker den s k nybyggarfasen är en stark expansion både vad gäller markinnehav och personal. Detta är naturligt eftersom det gällde att bygga en bas för verksamheten i form av innehav av värdefulla marker. Sådana fanns också att köpa till följd av den fortgående nedläggningen av skärgårdsjordbruken. Enda begränsningen var egentligen ekonomin, som från början var skral men som genom ökande bidrag från kommuner och landsting så småningom möjliggjorde en aktiv förvärvspolitik. En ny naturvårdslag hade antagits 1964 och den innebar en mer flexibel skyddsform i “naturreservatet”. Den kunde användas såväl för skydd av vetenskapliga naturobjekt som främjandet av friluftsområden. Naturreservat som inrättades av andra än staten kunde få statliga bidrag med upp till 50 % av förvärvskostnaden förutsatt att markerna var av riksintresse och det gällde i hög grad skärgårdsmark.

Syftet med dessa förvärv var dels att återta igenvuxen jordbruksmark och genom arrendatorer hålla dessa marker öppna genom betesdrift och åkerbruk dels förbättra miljön i naturhamnarna genom att förse dem med skärgårdsmajor och regelbunden tillsyn.

När det s k Storlandstinget bildades 1971 övertog detta genom en överenskommelse med kommunerna hela finansieringsansvaret för Skärgårdsstiftelsen. Det nya landstinget skulle ju förutom sjukvård och kollektivtrafik även ägna glesbygden i länet särskild uppmärksamhet. Eftersom alla länsinvånare betalar landstingsskatt ansågs det också mest rättvist att landstinget anslog medlen till Skärgårdsstiftelsen. För stiftelsen innebar detta ett uppsving. Det nya landstinget lade stor vikt vid skärgårdsfrågorna och stiftelsens anslagsäskanden behandlades i positiv anda. Dessutom underlättades markförvärven genom att statsbidragen fanns att tillgå eftersom landstingspolitikerna såg statens engagemang som en förutsättning för en regional finansiering.

Utö – största enskilda satsningen

Det var också under denna tid som Skärgårdsstiftelsens största enskilda satsning i skärgården inleddes. Det gällde förvärvet 1973 av hela norra Utö från Ställbergsbolaget med många byggnader och de omfattande investeringar i infrastruktur och service som sedan genomfördes genom finansiering av Stockholms läns landsting. Ambitionen var att skapa ett besöksmål i skärgården för den breda allmänheten och samtidigt omvandla en ö på nedåtgående till ett livskraftigt skärgårdssamhälle med året-runt verksamhet. Befolkningen på Utö har sedan 1970-talet nästan tredubblats från ca 90 personer till idag omkring 240. Ön har drygt 300 000 besökare varje år, vilket i sin tur lett till etablering av många nya skärgårdsföretag inom turist- och servicebranschen. Satsningen har utvecklats till ett av de bättre exemplen på lyckad glesbygdspolitik i vårt land.

Samordning

Under 80-talet försämrades den offentliga sektorns ekonomi. Det var inte längre självklart att landstinget kunde anslå medel till förvärv av ny mark. Samtidigt tunnades de intressanta förvärvsobjekten ut. Stiftelsen sökte inte heller längre med ”ljus och lykta” efter nya objekt. Däremot kom stiftelsen i allt högre grad att anlitas av staten som förvaltare av den statliga marken. Det gällde bland annat Bulleröarkipelagen i samband med att den tidigare förvaltaren Domänverket bolagiserats och senare Fjärdlång.

I slutet av 1980-talet ägde och förvaltade stiftelsen ca 8 000 ha mark. Och detta var marker som fyllde högt ställda anspråk både vad gällde skiftande naturtyper och geografisk spridning. Det mest angelägna i denna situation blev att konsolidera detta markinnehav och stiftelsens ekonomi.

Detta skedde genom att kvalitetsaspekten än mer betonades. Restaureringsarbetet av markerna intensifierades, servicen i naturhamnarna byggdes ut och allt fler byggnader rustades med hänsyn tagen till deras antikvariska värden. Ekonomin inriktades på att öka de externa intäkterna och därmed höja den s k självförsörjningsgraden, dvs dessa intäkters andel av de totala driftskostnaderna.
Detta skedde genom en betydligt mer professionell fastighetsförvaltning där bruksvärdeshyror sattes både på fritids- och året runt bostäderna. Vidare genomfördes ett system med årliga hyresförhandlingar även för fritidsbostäderna.

Renodling av kärnverksamheten

Stiftelsen började renodla sin förvaltarroll genom att s k kommersiell verksamhet i ökad utsträckning arrenderades ut mot marknadsmässig omsättningshyra till skärgårdsbor och deras företag. Så var redan från början fallet med vandrarhemmen, som i allt raskare takt nu tillkom. Men detta blev också en lyckad lösning för Utö Värdshus och så småningom alla stiftelsens kommersiella anläggningar.

På detta sätt gynnas småföretagandet i skärgården samtidigt som stiftelsen kan koncentrera sin verksamhet till det som man är bäst på nämligen just själva förvaltarrollen inbegripande byggnads- och naturvård, flora- och faunavård samt sophantering och skötsel av naturhamnar. Över 50 skärgårdsbor är idag knutna till stiftelsens verksamhet som anställda tillsynsmän, naturvårdare och jordbruksarrendatorer. Stiftelsens kommersiella operatörer har flera hundra anställda på turistanläggningarna.

Ett ytterligare steg i samordningen, som också innebar en kraftig förstärkning av friluftslivets ställning, togs när Stockholms stad 1998 bestämde sig för att skänka sina omfattande skärgårdsmarker till Skärgårdsstiftelsen. I samband därmed ombildades stiftelsen. Skälet till detta var att de politiska majoriteterna i stad och landsting ville förstärka skyddet av markerna och att det därför i de nya stadgarna skrevs in att stiftelsen inte hade rätt att avyttra sina fastigheter.

Skärgårdsstiftelsen i Stockholms län leds av en styrelse, vars ordförande utses av Stockholms läns landsting. Stiftelsens budgetomslutning beräknas till ca 80 miljoner kr varav ungefär hälften är näringsbidrag från landstinget och resten intäkter av verksamheten som t ex hyror och arrenden, statliga ersättningar, vänbidrag och gåvor. Totalt äger och förvaltar stiftelsen idag ca 12 000 ha mark eller omkring 12 % av all mark i skärgården. I övrigt ägs marken till närmare 80 % av privatpersoner. Dessa utgörs av både fastlands- och skärgårdsbor. 10 % ägs av staten, kommuner, kyrkan, privata bolag och stiftelser dvs juridiska personer.

Välbefinnande och livskvalitet

Skärgårdsstiftelsen har idag ca 20 000 personer och företag som stöder verksamheten som vänner. Deras roll som inspiratörer och ekonomiska bidragsgivare är central i stiftelsens verksamhet. Det är också denna kärntrupp, nästan en liten folkrörelse i sig, som genom sitt engagemang i hög grad inspirerat politikerna till ökade och långsiktiga satsningar på friluftsliv, turism, naturvård och en levande skärgård.

I början var det alltså semesterfirande stockholmsfamiljer och båtlivet som mest intensivt utnyttjade den allmänägda marken i skärgården. Under senare år har allt fler besökskategorier tillkommit som t ex dagturister, båtluffare, vandrarhemsgäster, sportfiskare, kanotister och inte att förglömma – när isarna bär – skridskoåkare. Både Waxholmsbolaget och Skärgårdsstiftelsen har också förbättrat möjligheterna för funktionshindrade att komma ut och vistas i skärgården. Vad detta betytt och betyder för människors välbefinnande och livskvalitet är inte svårt att föreställa sig. Miljoner och åter miljoner besökare har under åren vistats på stiftelsens öar. Studier har visat att det finns ett klart samband mellan naturupplevelser och hälsa.

Skärgårdsstiftelsen har idag ett brett stöd från flera samhällssektorer: den offentliga sektorn genom Stockholms läns landsting som huvudfinansiär; det privata näringslivet genom sponsring och allmänheten genom vännerna. Markerna sköts för friluftslivet av skärgårdsbor. Därmed skonas naturen samtidigt som skärgårdsborna får utkomstmöjligheter, helt i ekoturismens anda. Stiftelsens verksamhet ger alla människor möjligheter att fortsätta att upptäcka och njuta av Stockholms skärgård!

Text av Berndt Festin, tidigare Vd i Skärgårdsstiftelsen